Idag är en jobbig dag.

Om någon timme så är det precis ett år sedan mamma gick bort.

Återigen så känns det som om jag har känslorna utanpå, skulle nog helst vilja sätta mig i ett hörn och gråta lite sådär hysteriskt. En klump i halsen och ont i magen men vad gör jag, jo åker till jobbet och ska försöka vara effektiv. Vi får se hur det går.

Jag vet inte hur många gånger under det gångna året som tanken att jag ska ringa mamma, eller det här måste jag få berätta för mamma, eller skulle behöva prata med mamma om det här har kommit över mig för att i nästa sekund reflektera över att detta är ju helt omöjligt.

Vissa saker från den dagen är fortfarande väldigt tydliga, att sitta i rummet med henne när hon kämpar med varje andetag, apparaterna som piper med jämna mellanrum när de skickar in lugnande medicin, morfinpumpen som vi skulle trycka på med jämna mellanrum eller när det verkade som om hon behövde det.

När hon tog sitt sista andetag och sen vart onaturligt stilla, vi ringde på en sköterska men det kändes som en evighet innan någon kom, endast för att bekräfta det vi trodde, sen sitta kvar där i väntan på att läkaren skulle komma för att konstatera det uppenbara och under hela den här tiden fortsatte apparaten att pipa med jämna mellanrum för att fylla på med lugnande. Jag fick be de att ta bort den, kändes ju så fel att medans mamma låg där blek och livlös så fortsatte apparaterna som om inget hänt.

Känslan då var mest att jag ville därifrån, vara själv låta känsloran rusa som de ville.

Jag gråter nu när jag skriver detta, går liksom inte att stoppa tårarna, de har varit många under året som varit och fler lär det bli.

Saknar dig så enormt mamma, men hoppas att du har det bättre nu och att du kan vaka över dina barnbarn för de behöver dig.

 

Kram